Hos vissa trädslag har kärnveden en mörkare färgton än splintveden, till exempel hos furu, lärk och ek. Hos andra trädslag skiljer sig inte kärnvedens färgnyans från splintvedens, till exempel hos gran och silvergran.
Kärnved och splintved
Kärnved hos trädslag med mörk kärna har i regel bättre beständighet mot mikrobiell nedbrytning än kärnved hos trädslag med ljus kärna. Trots att det i vissa trädslag inte kan ses någon färgskillnad i veden finns det förekomst av kärnved som även den är mer beständig än splintveden. I det levande trädets kärnved ligger fuktkvoten mellan 30 % och 50 %. I splintveden ökar fuktkvoten från cirka 50 % vid kärngränsen till 160 % ute vid barken.
Bild 1. Furu- och grankärna.
Bild 2. Tallens uppbyggnad.
Cellerna i kärnan är döda och en del har täppts till av hartser, vilket medför att de inte kan leda vatten och alltså har relativt låg fuktkvot, 30–50 %. Även splintvedens celler är döda sånär som på 5–10 procent av de näringsledande så kallade parenkymcellerna. Eftersom splintvedens celler inte täppts till av hartser leder dessa celler vatten, med däri lösta närsalter, från rötternas rothår till trädens barr. Splintvedens fuktkvot varierar mellan 120 och 160 %.
Utanför veden ligger kambiet som är stammens tillväxtlager. Kambiet producerar vedceller inåt och barkceller (korkceller) utåt. Kambiet omsluts av bastbarken (floemet), vilket ofta brukar kallas innerbarken. I detta skikt transporteras näringen (kolhydrater) ned genom stammen och fördelas till de levande cellerna i trädets grenar, stam och rot. Bastbarken står i förbindelse med märgen genom märgstrålar, som är levande i splintveden men döda i kärnveden. Ytterbarken omsluter hela stammen och utgör ett skydd mot uttorkning och olika parasiter.
Bild 3. Växtprocessen.
På mikronivå har trä en struktur som liknar små sammanlimmade rör (cellerna). Rörens diameter liksom väggtjocklek kan variera, men väggens materialegenskaper är likartade i de flesta träslag. Detta gäller särskilt densiteten, som är cirka 1 500 kg/m³, vilket betyder att virkesegenskaper som till exempel elasticitetsmodul, hållfasthet och densitet är starkt kopplade till rörens väggtjocklek och till varandra.
Bild 4. Stammens uppbyggnad.
Symmetrisk uppbyggnad
Uppbyggnaden innebär att trädstammen är (nästan) cylindersymmetrisk med avseende på en axel längs stammen genom märgen. En liten träkub, som skärs ut en bit från märgen, uppvisar en annan form av symmetri. Bortser man från årsringarnas svaga krökning i kuben kan tre symmetriplan urskiljas. Dessa är vinkelräta i förhållande till varandra. En sådan symmetri kallas ortogonal och trä betraktas ofta som ett ortogonalt anisotropt material. De olika symmetriplanen betecknas ofta med L (=längs fiberriktningen), R (=radiellt i förhållande till årsringarna) och T (=tangentiellt i förhållande till årsringarna).
Bild 5. Definition av normal- (σ) och skjuv- (τ) spänningar i olika riktningar i trämaterialet.
Näringstransport
I splintveden sker transporten av vatten och däri lösta närsalter upp till trädets barr och löv, där fotosyntesen sker. Vid fotosyntesen omvandlas närsalter, koldioxid och solenergi till näringsämnen som transporteras ut till trädets alla levande celler. Transporten sker i bastbarken, utanför splintveden och tillväxtlagret, ända ned till trädets finaste rötter. Ytterst i stammens tvärsnitt finns barken, som skyddar stammen mot infektioner och uttorkning.
Bild 6. Transporten av vatten och näringsämnen i en trädstam.
