Splintveden - det vill säga den yttre delen av stammen – har alltid låg beständighet.
Kärnveden innehåller extraktivämnen som motverkar svampangrepp och minskar träets benägenhet att ta upp vatten.
I tabellen redovisas den uppskattade livslängden för trä exponerat i fria luften.
| Träslag | Oskyddat i det fria | I det fria under tak | Ständigt torrt |
| Al, björk, poppel | 3-20-40 år | 3-20-40 år | <400-500 år |
| Alm | 60-80-100 år | 80-130-180 år | <1500 år |
| Ask | 15-40-60 år | 30-60-100 år | 300-800 år |
| Bok | 10-35-60 år | 30-60-100 år | 300-800 år |
| Ek | 50-85-120 år | 100-150-200 år | 300-800 år |
| Furu | 40-60-85 år | 90-100-120 år | 120-1000 år |
| Gran | 40-55-70 år | 50-60-75 år | 120-900 år |
| Lärk | 40-65-90 år | 90-120-150 år | <1800 år |
Tabell 1. Uppskattning av livslängden för olika träslag exponerade i fria luften.
Allteftersom trädet växer bildas nya celler till splintveden och den äldre veden omvandlas till kärnved. Övergången från splintved till kärnved är för många träslag synlig på stockens tvärsnitt som en färgskillnad. Vanligtvis har splintveden en ljusare och kärnveden en mörkare kulör. Kärnveden deltar inte i vattentransporten utan fungerar som stöd och näringsförråd.
De träslagsspecifika kemiska substanserna som lagras i kärnveden kallas extraktivämnen. Extraktivämnena ger varje träslag karaktäristiska egenskaper som färg och naturlig beständighet. Till övervägande del består extraktivämnena av hartssyror, fettsyror, kolhydrater och mineralämnen (aska). Vissa träslag har en hög koncentration och en viss sammansättning av extraktivämnen som ger en bra naturlig beständighet mot biologisk nedbrytning.
Beständighet i markkontakt för kärnved
Olika träslag har olika naturlig beständighet mot mikrobiell nedbrytning. För samtliga träslag gäller att kärnveden normalt har bättre beständighet än splintveden. Metod saknas för att värdera beständigheten hos olika träslag vid normal byggnadsteknisk användning ovan mark. Vid Princes Risborough Laboratory i Storbritannien har fältprovningar av ett stort antal träslag utförts. Stavar av kärnved med måttet 50 x 50 mm har stuckits ned i marken, därefter har den naturliga beständigheten i markkontakt klassificerats - se tabell 2.
| Förväntad varaktighet i markkontakt, år | Träslag |
| <5 | al, björk |
| 10 | gran, furu |
| 15 | lärk |
| 15-25 | ek |
| >25 | teak |
Tabell 2. Beständighet i markkontakt hos kärnved för olika träslag.
Tre standarder, SS-EN 350, del 1-2, samt SS-EN 460 klassificerar den naturliga beständigheten mot rötsvamp, se tabell 3. SS-EN 350-2 är av särskilt intresse då den redovisar en klassificering av den naturliga beständigheten hos kärnveden hos ett hundratal kommersiellt intressanta träslag.
| Träslag | Beständighetsklass |
| Lärk | 3-4 |
| Gran | 4 |
| Furu | 3-4 |
| Douglasgran (europeisk) | 1-2 |
| Iroko | 1-2 |
| Ek | 2 |
| Teak | 1-3 |
Tabell 3. Naturlig beständighet mot rötsvamp. Klassificering hos kärnved av några träslag enligt SS-EN 350-2. Träslag med bäst naturlig beständighet tillhör klass 1. Klass 5 är ej beständig.
Kärnved består av ”inaktiva" träceller. De öppningar mellan fibrerna som finns i splintveden och som möjliggör vattentransporten är här stängda och fungerar inte längre som transportväg. Kärnved är vanligtvis ganska resistent mot vattentransport speciellt på de tangentiella och radiella ytorna medan det i ändträ kan förekomma viss absorption. Splintveden suger vanligtvis upp betydligt mer vatten än kärnveden.
