Konstruktionsvirkets hållfasthet bestäms av det svagaste tvärsnittet, som vanligtvis är vid en kvist, fingerskarv eller motsvarande. Skillnaden mellan enskilda virkesstycken är därför påtaglig. I KL-trä blandas däremot brädor med olika hållfasthet och risken för att de svagaste tvärsnitten ska sammanfalla i samma riktning och skikt är liten. Detta kallas ofta för systemeffekten.
Vid dimensionering av KL-träskivor används ibland de ingående brädornas karakteristiska hållfasthet och styvhet. Systemeffekten är speciellt tydlig för böj- och draghållfastheten för KL-trä där flera parallella brädor kan samverka. När man utgår ifrån brädornas karakteristiska hållfasthet innebär det för KL-träskivor att de förmodligen får något högre karakteristisk hållfasthet, eftersom det inte bara finns en utan flera brädor som böjs eller dras samtidigt. Fram tills idag finns inga framtagna hållfasthetsklasser för KL-trä och därför kan böj- och draghållfasthet ökas med hjälp av en systemeffektsfaktor, ksys.
I olika godkännandedokument och handböcker kan man läsa olika värden för ksys, från 0,9 upp till 1,2. Faktorn bestäms utifrån antalet dragna brädor och på omfattningen av provningar vid bestämning av skivans egenskaper. Eftersom det är svårt att i ett tidigt skede känna till antalet brädor i ett bestämt tvärsnitt kan ksys bestämmas enligt:
3.6 \({k_{{\rm{sys}}}} = \min \left\{ {\begin{array}{*{20}{c}} {1,15}\\ {\;1 + 0,1 \cdot b} \end{array}} \right.\)
där b är tvärsnittets medverkande bredd i m.
Figur 3.2 Systemeffektsfaktorn ksys för KL-trä vid olika medverkande bredder.
