Bågens form väljs så att böjmomenten blir så små som möjligt. Detta innebär att bågformen följer trycklinjen för den dominerande lastkombinationen. Momentpåverkan kan dock inte undvikas helt, eftersom flera lastkombinationer måste beaktas, som var för sig har olika trycklinjer. Som kompromiss väljer man ofta parabelform eller cirkelform med ett förhållande mellan bågens pilhöjd och spännvidd f ⁄ l ungefär 0,14 – 0,15. Av funktionella skäl, till exempel för att öka den fria höjden nära stöden, kan elliptisk eller annan bågform väljas. Observera att i sådana fall blir gränsen mellan båg- och ramkonstruktioner flytande. Samma resultat kan också uppnås om man lägger upp bågen på pelare, se figur 11.1. De horisontella upplagsreaktionerna som bågverkan ger upphov till, ska i detta fall tas upp av dragband mellan stöden.
När bågen anläggs direkt på grundplatta eller fundament av betong, till exempel som i figur 11.2 a), kan horisontalkrafterna tas upp av fundamenten, om grundförhållandena så medger, se figur 11.2 b), eller av dragband under grundplattan, alternativt ingjutna i denna, se figur 11.2 c). För att begränsa de horisontella upplagsreaktionernas storlek bör man välja pilhöjden lika stor eller större än 0,14 – 0,15 av bågens spännvidd. För en parabelbåge eller cirkelbåge motsvarar detta en lutning vid stöden som är ungefär 30°. Vanligtvis utförs bågarna så att förhållandet mellan bågens pilhöjd och spännvidd är 0,14 ≤ f ⁄ l ≤ 0,30.
Val mellan två- eller treledsbågar görs med liknande överväganden som för ramkonstruktioner, se avsnitt Ramar. Treledsbågar är således att föredra vid spännvidder upp till 60 – 70 m, medan större spännvidder vanligtvis kräver att bågen tillverkas och transporteras i tre eller flera delar, som sammanfogas momentstyvt på byggplatsen. I sådana fall väljs ett system med leder placerade vid upplagen (tvåledsbåge). Leder och momentstyva skarvar bör placeras enligt figur 11.3. Tvåledsbågen har nackdelen att den är statiskt obestämd, vilket betyder att den är känslig för till exempel stödens sjunkning och fuktförändringar.
Bågar utan leder används i allmänhet inte som bärande träkonstruktioner.
Bågar rekommenderas inte om konstruktionen utsätts för stora koncentrerade laster. Enstaka koncentrerade laster ökar avståndet mellan trycklinjen och systemlinjen, vilket ökar konstruktionens inre böjmoment. Stora ”punktlaster” reducerar sålunda dramatiskt konstruktionens ”bågbeteende”. Verkan av sådana laster är mindre skadlig för tak som utsätts för stora permanenta jämnt fördelade laster.
Vissa byggbestämmelser, som Eurokod 1-3, förutsätter att effekten av snödrift ska beaktas vid dimensionering i form av en triangulär last på var sin båghalva, se figur 11.4. I vissa länder, som i Norge och Finland, bör man beakta ensidig triangulär last av snö. Sådana lastförhållanden ger upphov till förhållandevis stora böjmoment i bågen, särskilt om spännvidden är stor. Ett sätt att reducera böjmomentets verkan kan vara att man ökar bågens ”inre momentarm”, till exempel så att man väljer en konstruktion där vardera halvan består av ett bukformat fackverk, se figur 11.4 b).
Treledsbågen är den vanligaste limträbågen. Därför behandlas i följande avsnitt bara dess dimensionering. Se också avsnitt Ramar.
Figur 11.1 Båge med dragband, upplagd på pelare.
Figur 11.2 a) En båge som vilar direkt på fundamentet,
b) horisontalkraften tas upp direkt av stödet och fundamentet,
c) horisontalkraften tas upp av dragband i betongplattan.
Figur 11.3 Lämplig placering av skarvar i bågkonstruktioner.
a) Treledsbåge,
b) tvåledsbåge.
Figur 11.4 Bågkonstruktioner utsatta för triangulär last.
a) En vanlig båge,
b) en bågkonstruktion som består av två bukformade fackverk som är sammansatta vid nocken.
Verkan av förhållandevis stora böjmoment M (fall a) kan betydligt reduceras om man väljer en konstruktion med större inre momentarm (fall b). (Kommentar: fall b är ingen båge utan en treledstakstol.)
