Det finns främst två typer av brandklasser för brand i byggnad, se Bild 1:
- Brandklasser för byggprodukter, som används främst för ytmaterial på väggar, tak och golv
- Brandklasser för brandmotstånd hos hela konstruktionselement och brandklasser för brandskyddande förmåga hos beklädnader, K-klasser.
Båda typerna baseras på det europeiska klassifikationssystemet som introducerades i byggproduktdirektivet CPD och finns kvar i byggproduktförordningen CPR.
Bild 1. Brand i byggnader inkluderar två viktiga faser: Initiell brand med krav på brandegenskaper hos yttermaterial och fullt utvecklad brand med krav på brandmotstånd hos konstruktionselement.
Brandklass för byggprodukter
Det europeiska klassifikationssystemet för byggprodukters brandtekniska egenskaper kallas ofta Euroklass-systemet och består av två delsystem:
- ett system för alla byggprodukter utom golvbeläggningar, alltså framför allt för ytskikt på väggar och innertak, se Tabell 1
- ett annat liknande system för golvbeläggningar, se Tabell 2.
Båda delsystemen har klasserna A till F, där klasserna A1 och A2 är obrännbara material.
Det europeiska systemet har ersatt de tidigare nationella klassifikationssystemen i de nordiska och baltiska länderna eller kan åtminstone användas som ett alternativ och är enligt CPR obligatoriskt att använda i alla länder från och med 2013.
Tabell 1. Europeiska brandklasser för ytmaterial utom golvbeläggningar
Huvudklass | Rökklass | Droppklass | Krav enligt | FIGRA | Exempel på produkter | ||
Obrännbarhet | SBI | Liten låga | W/s | ||||
A1 | - | - | x | - | - | - | Sten, glas, stål |
A2 | s1, s2 eller s3 | d0, d1 eller d2 | x | x | - | ≤ 120 | Gipsskivor (tunt papper), mineralull |
B | s1, s2 eller s3 | d0, d1 eller d2 | - | x | x | ≤ 120 | Gipsskivor (tjockt papper), brandskyddat trä |
C | s1, s2 eller s3 | d0, d1 eller d2 | - | x | x | ≤ 250 | Tapet på gipsskiva, brandskyddat trä |
D | s1, s2 eller s3 | d0, d1 eller d2 | - | x | x | ≤ 750 | Trä och träbaserade skivor |
E | - | - eller d2 | - | - | x | - | Vissa syntetmaterial |
F | - | - | - | - | - | - | Uppfyller inte klass E |
SBI = Single Burning Item, EN 13823, huvudmetod för ytmaterial utom golvbeläggningar; FIGRA = FIre Growth RAte, viktigaste parametern för brandklass enligt SBI-metoden.
Tabell 2. Europeiska brandklasser för golvbeläggningar.
Huvudklass | Rökklass | Krav enligt | CHR | Exempel på produkter | ||
Obrännbarhet | Strålningspanel | Liten låga | kW/m2 | |||
A1 fl | - | x | - | - | - | Sten |
A2 fl | s1 eller s2 | x | x | - | ≥ 8 | Gipsskivor |
B fl | s1 eller s2 | - | x | x | ≥ 8 | PVC, vissa textilgolv |
C fl | s1 eller s2 | - | x | x | ≥ 4,5 | Vissa trägolv |
D fl | s1 eller s2 | - | x | x | ≥ 3 | Flertalet trägolv |
E fl | - | - | - | x | - | Vissa syntetmaterial |
F fl | - | - | - | - | - | Uppfyller inte klass Efl |
Strålningspanel, EN ISO 9239-1, huvudmetod för golvbeläggningar;
CHR = Critical Heat Flux, viktigaste parametern för brandklass enligt strålningspanelen.
Träprodukter som uppnår de europeiska brandklasserna för byggprodukter finns i avsnitt Trä som invändigt ytskikt.
Brandmotstånd hos konstruktionselement
Brandmotstånd innebär att konstruktionselement, till exempel väggelement, måste kunna stå emot en fullt utvecklad brand och uppfylla vissa funktionskrav, bärförmåga (R), integritet (E) och isolering (I), se Bild 2. Brandexponeringen sker normalt enligt standardbrandkurvan som beskriver en fullt utvecklad brand, enligt definition i EN 1363-1. Byggnadsdelar förväntas kunna stå emot brandexponering under en specifik tidsperiod, till exempel 60 minuter. Träkonstruktioner kan uppnå höga brandmotstånd, till exempel REI 60, REI 90 eller högre.
Brandmotståndet hos en byggnadsdel kan verifieras med hjälp av provning eller beräkning. De europeiska provningsstandarderna för brandmotstånd är mer detaljerade än tidigare nationella och internationella ISO-metoder. I EN 1363-1 presenteras de allmänna kraven för provning av brandmotstånd och krav för byggnadselement till exempel väggar och bjälklag. Detaljer ges i serien EN 1365. EN 1363-2 inkluderar andra brandexponeringar än standardbrandkurvan för temperatur-tid.
Bild 2. Funktionskrav för brandmotstånd hos konstruktionselement:
Bärförmåga (R), Integritet/täthet (E) och Isolering (I).
Brandmotstånd och brandklasser för byggnadsdelar och konstruktionselement definieras i klassifikationsstandarden EN 13501-2 och är kopplade till standardbrandkurvan för temperatur-tid. En översikt ges i Tabell 3. Träkonstruktioner kan uppnå de flesta brandklasserna, se avsnitt Träkonstruktioners brandmotstånd.
Tabell 3. Europeiska klasser för brandmotstånd hos konstruktionselement enligt EN 13501-2.
Konstruktionselement | Bärande | Avskiljande | Isolerande |
R | E | I | |
Väggelement | x | x | x |
Bjälklag | x | x | x |
Balkar | x | - | - |
Pelare | x | - | - |
Balkonger och loftgångar | x | - | - |
Trappor | x | - | - |
Dörrar och luckor (inkl. fönster) | - | x | x |
Det finns särskilda funktionsegenskaper (I1 och I2) för dörrar och fönster. Det finns även ytterligare funktionsegenskaper för till exempel brandvägg (M), strålning (W), självstängning (C) och rökläckage (S), se EN 13501-2. En europeisk standard för att dimensionera brandskydd av träkonstruktioner är under utveckling, prEN 13381-7 publicerades 2019.
K-klasser för brandskyddande förmåga hos beklädnader
Ett europeiskt system med K-klasser för beklädnaders brandskyddande förmåga har introducerats med provning enligt EN 14135, där den viktigaste parametern är temperaturen bakom beklädnaden efter olika tidsintervall (10, 30 och 60 minuter).
Klassificering sker enligt EN 13501-2. Kollaps, nedfallande delar och förkolning på underlaget är inte tillåtna. Temperaturökningen bakom beklädnaden får vara högst 250 K. Provningsprincipen visas i Bild 3.
Avsikten med K-klasserna är att ge brandskydd för konstruktionens inre delar, till exempel isoleringen i ett vägg- eller bjälklagselement. Två typer av K-klasser har definierats, beroende på underlag bakom beklädnaden och slutanvändning. Klass K110 gäller för underlag med densitet < 300 kg/m3, till exempel isoleringsprodukter, medan klasserna K210 − K260 inkluderar alla underlag. I praktiken räcker K2-klasser för träbaserade produkter. K110 används endast i Danmark.
K-klasserna kommer från de nordiska länderna där de framför allt har använts för gipsskivor eftersom de nordiska kriterierna för tändskyddande beklädnad inkluderar även krav på brandteknisk ytskiktsklass. I det europeiska systemet med K-klasser används endast brandmotstånd som kriterium, vilket ger träprodukter nya möjligheter att visa sin brandskyddande förmåga, se avsnitt Träprodukter med brandskyddande förmåga – K-klass.
Bild 3. Princip för provning av brandskyddande förmåga hos beklädnader enligt EN 14135.
Tabell 4. Europeiska K-klasser för beklädnader enligt EN 13501-2.
Klass | Provningsbetingelser | Funktionskrav | |||
Underlag bakom beklädnaden | Temperaturökning bakom beklädnaden, K | Inget nedfall | Ingen förkolning på underlaget | Tid, min | |
K110 | Standardspånskiva eller underlag ≤ 300 kg/m3 |
< 250 | x | x | 10 |
K210 | Standardspånskiva | < 250 | x | x | 10 |
K230 | Standardspånskiva | < 250 | x | x | 30 |
K260 | Standardspånskiva | < 250 | x | x | 60 |
Träprodukter som uppnår de europeiska brandklasserna för beklädnader finns i avsnitt Träprodukter med brandskyddande förmåga – K-klass.