Mikroorganismer

Virkets beständighet mot mikrobiella angrepp skiljer sig mellan olika virkesslag. Skillnader finns även mellan splintved och kärnved. Om en byggnad drabbas av en röt- eller mögelskada är det alltid ett tecken på bakomliggande fuktproblematik.

Mögel- och rötsvampar kan växa på och i fuktiga byggnadsmaterial, och det är främst rötsvampar som förkortar livslängden hos träkonstruktioner.

Mögelsvampar växer på cellulosabaserade material, men även andra byggnadsmaterial kan drabbas av påväxt som till exempel gipsskivor, isoleringsmaterial, betong samt målade ytor.

Tabell 1. Olika värden för relativ fuktighet (RF) som krävs för att en mögelskada ska kunna uppstå. Värdena gäller i rumstemperatur och under en relativt lång varaktighet för materialet (Johansson et al 2005).

Fuktkrav

Kritiskt fukttillstånd definieras som det fukttillstånd vid vilket materialets avsedda egenskaper och funktion inte uppfylls. För mikrobiell påverkan är fukttillståndet kritiskt då tillväxt sker. För att minimera risken för mögelangrepp ska den relativa luftfuktigheten (RF) i rumstemperatur inte överstiga 75 % under en längre period om inte annat kritiskt fukttillstånd finns dokumenterat för materialet (Boverkets Byggregler BBR 6:52). Är den förväntade fuktbelastningen i en konstruktion större ska material med acceptabla och dokumenterade fuktegenskaper användas.

Om och hur snabbt en mögelskada uppstår beror inte bara på den relativa fuktigheten utan också på temperaturen och tiden, se bild 1.

Bild 1. Kritiska fukttillstånd för trä med hänsyn tagen till temperaturnivå och varaktighet hos fukttillståndet. Baserade på data från Viitanen (1996) och Smith & Hill (1982), sammanställt av Lars-Olof Nilsson (2009) Rapport TVBM-3151.

För virke anges fuktnivåer oftast med hjälp av begreppet fuktkvot. För omvandling av några värden på relativ luftfuktighet till motsvarande fuktkvot hos virket – se tabell 2.

Tabell 2. Ungefärliga fuktkvoter vid 20 °C för olika värden på relativ luftfuktighet.

Eftersom mögel växer på virkets yta är det ytfuktkvoten som ska kontrolleras för att undvika mögelpåväxt. Hur man mäter ytfuktkvoten kan du läsa om i avsnitt Fuktkvot och mätning. 

Bild 2. Tidsåtgång för start av mögelpåväxt på furuvirke och andra material. Vattenaktivitet × 100 = Relativ fuktighet (Viitanen 1996).

Förklaring hur man ska läsa av Bild 2

Jämförelse görs i Bild 2 av resultat från aktuell modell 1 (responstid för initiala stadier av mögeltillväxt på ytan av furusplint 1, den ursprungligt virkestorkade ytan) med tidigare resultat av a) Illman and Eeathernburn (1947) på bomull, b) Barton-Wright och Tomkins (1940) på vetemjöl och c) Ayerst (1968) på rent agarkultur (III).

Om fuktkvoten är under 20 % är risken för angrepp av rötsvampar liten. Trä utsatt för fukt kan skyddas mot rötangrepp genom kemisk behandling till exempel tryckimpregnering. Ett tryckimpregnerat virke har dock inget fullgott skydd mot påväxt av mögelsvampar.

Högt fuktinnehåll i byggnader och därmed ökad risk för mikrobiell påväxt på byggnadsmaterial kan ha en negativ inverkan på människors hälsa (Bornehag et al 2001). Det är dock ännu inte klarlagt exakt vilka ämnen i luften i dessa byggnader som orsakar ohälsa, men både mikrobiella och kemiska ämnen misstänks vara orsak.

Troligt tidscenario vid en vattenskada visas i Bild 3.

Bild 3. Troligt tidscenario vid en vattenskada. Åtgärdas vattenskadan tidigt och fukten torkas ut uppstår ingen mögelskada. Upptäcks inte vattenskadan så kan fukten ge upphov till rötskador i förlängningen.  

Mögelsvampar

Mögelsvampar är svampar som växer ytligt på virke. Grundstrukturen hos svampar består av hyf, mycel, fruktkropp och sporer.  En hyf kan liknas vid en smal tråd som är 2 - 5 µm bred. Från hyferna kan konidieforer (fruktkropp) utvecklas, och det är på dessa konidieforer som sporerna bildas. Sporer kan ha olika utseende och storleken kan variera mellan 2 och 5 µm.

Bild 4. Mögelsvamparnas livscykel. Illustration Agneta Olsson-Jonsson, SP Sveriges Tekniska Forskningsinstitut.

Om rätt förhållanden uppstår kan mögelsvampar växa mycket snabbt och inom bara ett par dagar ge omfattande skador. Mögelsvampar förökar sig med hjälp av sporer och hyffragment. Sporer och hyffragment finns alltid i luften men de högsta halterna finns under sensommar och tidig höst.

Mögelsvampar växer ytligt men hyferna kan växa in i vedens märgstrålar. Mögelsvampar kan inte bryta ner cellulosan i veden och orsakar därmed inte hållfasthetsförändringar i virket.

För tillväxt av mögel krävs

• relativ luftfuktighet över 75 % 
• temperatur mellan -5°C och +55°C. Optimala temperaturer för många mögelsvampar ligger mellan 20°C och 30°C
• näring, ytterst små mängder näring behövs 
• syre 
• närvaro av mögelsvampar (sporer och hyfragment).

Observera att tiden är en viktig faktor. Vid 75 % relativ luftfuktighet krävs betydligt längre tid för att tillväxt ska kunna ske än vid exempelvis 90 % relativ luftfuktighet.

Är materialet torrt och den relativa luftfuktighet lägre än 75 % kan inget angrepp utvecklas. Om den relativa luftfuktigheten blir 100 % en längre tid begränsas mögelpåväxten. Vid så hög fuktbelastning bildas en vattenfilm vilket gynnar rötsvampar, jästsvampar och bakterier.

Mögelsvampens hyfer är i regel ofärgade. Sporerna kan vara färgade gult, grönt, blått eller svart.

Stora angrepp av mögelsvamp ger upphov till ett vitgrått, grått, gråsvart, grågrönt eller gulgrönt "ludd" på materialet. Det är mycelet som bär på otaliga sporbärande strukturer. Luddet kan färga av sig vid beröring.

Missfärgning och lukt

Angrepp av mögel kan kännas igen på ytlig missfärgning i form av mörka fläckar, men mögelpåväxten kan också vara ofärgad och mycket svår att upptäcka med blotta ögat. Mögelsvampar kan avge en besvärande och karakteristisk lukt. Lukten kommer från lättflyktiga organiska kolväten som svamparna avger. Luktintensiteten är beroende av bland annat svampart, vilket material svampen växer på samt fukt- och temperaturförhållanden.

Det är svårt för en lekman att urskilja om en lukt härrör från en mikrobiell skada. Däremot kan en fackman med kännedom om och erfarenhet från fukt- och mögelskadeutredning oftast bedöma om lukten har mikrobiell karaktär.

Vanligt förekommande mögelsvampar på byggnadsmaterial

Mögelsvampar från släktena Penicillium och Aspergillus är de vanligast förekommande. Inom släktet Penicillium är arterna P. chrysogenum, P. corylophilum P. glabrum och P. commune de vanligast förekommande arterna. Inom släktet Aspergillus är arterna A. versicolor, A. niger och A. ustus vanligt förekommande. Andra vanligt förekommande släkten är Acremonium, Aureobasidium och Cladosporium. 

Blånadssvampar

Virke som utsätts för fukt kan drabbas av svampangrepp och få en blå missfärgning, som kallas blånad. Men även om virket är blånat, kan det användas i olika sammanhang.

I takt med att skog i olika delar av världen drabbas av barkborrangrepp, ökar andelen blånat virke. Sverige är inte något undantag. Här har granbarkborren angripit skogar framför allt i de södra och mellersta delarna av landet, och skalbaggen orsakar skador på det växande trädet och sprider dessutom svampens sporer.

Blånadssvampar kräver både syre och vatten för att kunna växa, och i det levande trädet förhindras blånad genom att syretillgången är begränsad. Men blånad kan uppstå om trädet utsätts för en skada så att veden börjar torka (till exempel vid barkborreangrepp), eller om barken skadas (till exempel i samband med avverkning). Blånad kan också uppstå om virket inte torkar tillräckligt snabbt. Man brukar skilja på stockblånad och brädgårdsblånad.

Stockblånad kallas det när blånaden har uppkommit innan stocken har sågats. För att förhindra uttorkning bevattnas det lagrade timret och tiden mellan avverkning och sågning begränsas. Stockblånad är generellt sett mer omfattande och kan innebära att hela den yttre delen av stammen (splintveden) missfärgas.

Brädgårdsblånad på sågat virke kan uppstå om det tar för lång tid på sågverket från sågning till dess att virket har torkats och är ofta mer begränsad. För att undvika att virke angrips av blånad under lagerhållning och på bygget ska virket skyddas mot nederbörd och markfukt. Virke som blivit fuktigt ska ges möjlighet att snabbt torka ut.

Bild 5. Stockblånad.

Bild 6. Brädgårdsblånad.

Tar upp väta

En blånadsskada ökar virkets vattenupptagande förmåga, och blånat virke kan torka långsammare jämfört med oskadat virke. Om blånat virke till exempel utsätts för regn, suger det upp vätan snabbare än vad oskadat virke gör.

Varför ska blånat virke användas, och till vad?

I arbetet för en mer hållbar utveckling är det viktigt att inte kassera det som går att använda, och nyttja den fossilfria och förnybara råvaran trä på bästa möjliga sätt. Idag går mycket av det svenska blånade virket på export till länder som USA, Australien och Kina, som har mer erfarenhet av att använda sig av den typen av virke.

Blånat virke används idag för invändiga, torra konstruktioner. Virkets hållfasthet påverkas inte av blånad. Det initieras nu studier för att ta reda på mer om hur blånat virke, på ett säkert och hållbart sätt, skulle kunna användas i större omfattning i byggnader i framtiden.

Var ska man inte använda blånat virke?

Blånat virke har högre vattenupptagningsförmåga jämfört med oskadat virke. Därför ska det inte användas där det kan utsättas för väta eller förhöjda fukthalter. Den ökade vattenupptagningen innebär ökad risk för mikrobiologiska angrepp.

Den blå färgen och variationen i vattenupptagningsförmågan betyder att blånadsskadat virke inte är lämpligt till snickerier som ska laseras eller målas med en färg som inte är heltäckande. Både missfärgningen och förmågan att ta upp vatten kan variera mellan olika partier i samma bräda

Är det någon skillnad på mögel och blånad?

Blånad och mögel kan vara – men är inte alltid – samma art av svamp.
Det är tillgången på vatten som avgör om svampen växer som det ena eller andra. Mögelvarianten växer bara på ytan och kan tillgodogöra sig vatten var än det kommer ifrån, till exempel från luften, eller kondenserat på ytan. Det som avgör om den kan växa ner i materialet och anta formen som blånad är om träet har en tillräckligt hög fuktkvot. För att blånad ska uppstå krävs det att det finns vatten även längre ner i virket.

Rötsvampar

Rötsvampar är en grupp av mikroorganismer med förmåga att bryta ner vedstrukturen. Rötsvampar har förmåga att bryta ner cellulosa, hemicellulosa och i vissa fall lignin i veden. Nedbrytningsprodukterna tas upp i hyferna för att användas i ämnesomsättningen. Nedbrytningen av veden gör att virkets hållfasthet snabbt försämras. För att rötsvampar ska kunna etablera sig och växa i virke behöver de tillgång till fritt vatten, vilket de får om fuktkvoten överstiger fibermättnad - det vill säga cirka 30 %.

Rötsvampar delas upp i tre olika grupper: brunröta, vitröta och  och lös röta. Brunröta är det vanligast förekommande rötangreppet i byggnader. Ett kraftigt angrepp av en brunrötande svamp ger ett virke som har färgats brunt och med sprickbildningar som delar upp virket i kubliknande bitar. Virkets hållfasthet försämras redan tidigt vid ett angrepp.

Vitrötande svampar angriper främst virke från lövträd och vitröta är därför inte lika vanligt förekommande i byggnader. Vid ett angrepp färgas veden vit och spricker inte upp i kuber utan blir fibrös.

Lös röta kan förekomma på ytan av konstruktionsdelar som utsätts för hög fuktbelastning under en längre tid, som till exempel fönsterbågar. Veden får så småningom små ytliga sprickor. Svamparna som orsakar soft rot klarar det låga syreinnehåll som ett vattenmättat material har. Virke som angripits av lös röta förlorar mycket av sin hållfasthet. Exempel på mögelsvampsläkten som kan utvecklas till lös röta är Chaetomimium, Humicola och Petriella. 

Rötsvampar sprider sig med hjälp av sporer som sprids med luften. Sporer gror och utvecklar hyfer om de kommer i kontakt med trä med lämplig fuktkvot och temperatur. Ett virke kan vara angripet av rötsvampar utan att någon fruktkropp har bildats. Olika faktorer styr om och när fruktkroppar bildas som till exempel fukt, temperatur, svampart, årstid och så vidare.

Vanliga arter

Vanligt förekommande virkesnedbrytande svampar i byggnader är källarsvamp (Coniphora puteana), hussvamp (Serpula lacrymans) och rötsvampar från släktet Antrodia sp. Hussvamp och källarsvamp påträffas vanligen i fuktskadade krypgrunder och källarutrymmen, i bottenbjälklag, syllar, blindbottnar och i trossbottnar samt i anslutning till våtutrymmen och kök. Hussvampen kan snabbt orsaka stora rötskador och kräver ofta omfattande renoveringsåtgärder.

Rötskador orsakade av släktet Antrodia är vanligt förekommande på byggnadens övre plan och på vindar.

Förutsättningar för etablering och tillväxt

De förutsättningar som behövs för rötrisk sammanfattas i nedanstående bild.

Bild 7. Rötrisk. När olika faktorer sammanfaller uppstår risk för röta.

För att rötsvampar ska etablera sig och växa krävs att 

• temperaturen ligger mellan +0°C och +40°C, optimum ligger mellan +15°C och 30°C
• fuktkvoten är över 30 %, optimum ligger mellan 40 och 80 % beroende på svampart 
• det finns tillgång till syre  
• pH ligger mellan 2 och 7, optimum vid pH 5.

 
Det finns dock en rötsvamp som kan etablera sig och växa även vid mycket höga fukthalter. Det är pålsvampen, Rigidiporus vitreus, som angriper pålade träkonstruktioner – företrädesvis i zonen mellan luft och grundvatten.

För att undvika röta i trä bör byggnadskonstruktioner i första hand utföras så att virkets fuktkvot endast kortvarigt överstiger 20 %, det vill säga ges ett konstruktivt träskydd. För virke som används ovan mark i skyddade konstruktioner är ett konstruktivt träskydd kombinerat med rätt val av virke i de flesta fall tillräckligt för att konstruktionen ska vara beständig. Virke i utsatta lägen, och där fuktkvoten under längre tider överstiger 20 %, måste ges ett kemiskt träskydd genom tryckimpregnering eller liknande. Det gäller till exempel altandäck eller virke som står i markkontakt.

Kännetecken på röta

Enklaste sättet att skilja friskt virke från rötat virke är att känna på hårdheten med en knivspets. Om veden är mycket mjuk eller smular sönder omedelbart, är träet mycket nerbrutet. För att detektera ytliga angrepp kan man sticka in knivspetsen i virket och försöka bryta bort en flisa. Om brottet är flisigt, det vill säga brottet går huvudsakligen längs träets fiberriktning, är virket friskt. Om trävirket bryts tvärs av är virket rötskadat. Dessa metoder kan dock inte avslöja inre rötskador.

Bakterier

Vednedbrytande bakterier

Bakterier kan också angripa och bryta ner ved. Detta sker när virket är i direkt mark- och vattenkontakt. Vissa bakterier, de så kallade tunnlande bakterierna, är även kända för att bryta ner impregnerat virke efter längre tids exponering.

En annan typ av bakterier påverkar virke som vattenlagras eller vattenbegjuts under längre tid. Dessa så kallade vattenlagringsskador medför ingen hållfasthetsnedsättning, men ökad permeabilitet hos virket med risk för bland annat ökad vattenupptagning i utsatta lägen, överabsorption av färg och bets.

Actinomyceter

Actinomyceter, som även kallas strålsvampar är de bakterier som mest förknippas med fuktskador i byggnader. Dessa bryter dock inte ner virket. Dessa bakterier är starkt luktalstrande och lukten påminner om lukten av jord/jordkällare. Actinomyceter växer i långa kedjor som påminner om hyfer. Ofta är det actinomyceter som orsakar den mögellukt (geosmin) som förekommer i samband med fukt- och mögelskadade byggnader. Ett fuktigt byggnadsmaterial angrips sällan av endast actinomyceter utan bakterierna hittas oftast tillsammans med mögelsvampar.

Nedsmutsat virke får lättare påväxt av actinomyceter än rent virke vid en fuktskada.

En fuktskada kan även ge upphov till bakterietillväxt. För att denna tillväxt ska kunna etableras på byggnadsmaterial krävs en högre fukthalt än vad som krävs för mögel, vilket innebär att den relativa fuktigheten måste överstiga 95 %.

Ordförklaring

Actinomyceter: Bakterier som växer på fuktiga byggnadsmaterial (RF > 90 %). Växer i tunna kedjor som kan påminna om hyfer. Sprider en stark lukt som påminner om lukten av jord eller jordkällare. Kallas även för Strålsvampar.

Blånad: Svampar vars hyfer växer in i veden. Virket får en blåfärgad ton. Virkets hållfasthet förändras inte.

Brunröta: Röta orsakad av svampar som bryter ner cellulosa och hemicellulosa men inte lignin. Vid ett långt gånget kraftigt angrepp färgas veden brunröd samt spricker upp i kvadratiska bitar. Virkets hållfasthet försämras.

Cellulosa: Är den dominerande komponenten i växternas cellväggar och därmed den vanligaste organiska substansen i naturen. Cellulosa är en kolhydrat.

Fuktkvot: Fuktkvot är förhållandet mellan vikten av vattnet i ett material och vikten av torrt material.

Fruktkropp: Struktur som bildas av hyfer. Med hjälp av fruktkroppen kan svampar genomföra genetisk rekombination (sexuell förökning) och sprida sporer.

Geosmin: Jordlukt, samlingsnamn på luktrika organiska föreningar producerade av actinomyceter.

Hemicellulosa: Är liksom cellulosa en polymer men har förhållandevis kort kedjelängd sammansatt av maximalt upp till 150 - 200 molekylenheter. Dessutom är hemicellulosans kedjepolymer ofta förgrenad medan cellulosans är rak.

Hyf: Grundstruktur för de flesta svampar. Med hyferna tillväxer svampen och det är i hyfen all ämnesomsättning sker.

Jästsvampar: Små encelliga svampar som förökar sig asexuellt genom delning. Kräver oftast fritt vatten (RF > 100 %).

Kritiskt fukttillstånd för mögelpåväxt: Den lägsta nivå av fukt som krävs för att mögelpåväxt skall uppkomma

Konidiefor: Struktur hos mögelsvampar som används för att sprida sporer (konidie-sporer).

Kärnved: Ved i det levande trädets centrala del som uteslutande består av döda celler. Kärnved är oftast mörkare och har en lägre vattenhalt än den omgivande levande veden, splinten.

Lignin: Lignin bidrar till att ge trä dess mekaniska styrka. Lignin är en aromatisk förening som ingår i växters cellväggar.

Märgstrålar: Förbinder phloem (innerbarken) med den innanförliggande veden och fungerar i första hand som näringsupplag men även som radiella transportvägar för vatten och i vissa fall harts eller kåda.

Mögelsvampar: Samlingsnamn för en grupp svampar med liknande utseende och växtsätt. Kännetecknas av små strukturer, snabb etablering och tillväxt.

Organiska kolväten: Kemiska föreningar som innehåller kol och väteatomer.

Relativ fuktighet: Talar om hur mycket vattenånga luften innehåller i förhållande till hur mycket vattenånga luften kan innehålla vid en viss temperatur.

Soft rot: Röta orsakad av svampar som klarar vattenmättat virke. Ger ytliga förändringar av virket men ingen större hållfasthetsförsämring.

Splintved: Den yttre veden i en trädstam. I det levande trädet innehåller splintveden levande celler och omger den inre delen, kärnveden, som består av döda celler.

Spor: Bildas av svampar för spridning och förökning. Sporer som bildas asexuellt benämns konidiesporer. Konidiesporer bildas främst av mögelsvampar.

Strålsvampar: Se Actinomycter

Vitröta: Röta orsakad av svampar som bryter ner cellulosa, hemicellulosa och lignin. Framförallt är det ved från lövträd som bryts ner av vitrötande svampar. Vitrötat virke färgas vitt och får en fibrös konsistens.