Fuktkvoten i otorkat barrträvirke är upp till 160 % i splintveden och upp till 50 % i kärnveden. Vid torkning avgår först det fria vattnet i fibrernas cellhålighet. När fuktkvoten sedan når fibermättnad, vid cirka 30 % fuktkvot, börjar fukten i cellväggarna att lämna virket, och det är detta som bland annat gör att träet börjar krympa. Virket börjar först krympa i virkets yttre delar för att senare krympa längre in. Detta ger torksprickor om torkningstemperaturen är för låg eller om torkningen går för fort. Krympningen i virkets yttre delar förorsakar också höga torkningsspänningar, vilket kan minskas genom en konditioneringsfas efter torkningen.
I en bräda eller planka är ofta årsringarna krökta. Därför har man sällan en ren tangentiell eller radiell krympning. En tumregel är därför att de genomsnittliga rörelserna (krympning eller svällning) för furu och gran i både radiell och tangentiell riktning är cirka 0,26 % per ändrad procentenhet hos fuktkvoten. Se tabell 1 för att se krympprocenten per 1 % fuktkvotsändring för andra träslag.
Exempel: En golvbräda med bredden 145 mm och fuktkvoten 17 % läggs in i ett utrymme med ett klimat motsvarande träets jämviktsfuktkvot 10 %. Fuktkvotens förändring 17 − 10 = 7 procentenheter. Brädan krymper 7 × 0,0026 × 145 mm = cirka 2,6 mm i bredd.
Bild 1. Krympningen hos en kub med sidan 100 mm vid torkning från 20 % till 10 % fuktkvot.
Krympningen blir hälften så stor om brädan är utsågad i radiel l riktning än i tangentiell riktning, det vill säga med stående årsringar. Golvspringorna blir hälften så stora.
Träets fuktrörelser är relativt långsamma, särskilt vid större dimensioner. Det tar till exempel mer än ett år för att den inre delen av en tjock timmervägg ska anpassa sig till omgivande klimat.
Leveransfuktkvoten för virke från sågverk var tidigare i medeltal cirka 20 % för plank och cirka 16 % för bräder. Detta kallades skeppningstorrt. Numera anpassar man virkets fuktkvot mer till produkten eller användningsområdet, bland annat efter kraven i produktstandarder och i AMA Hus. Eftersom träet strävar efter att nå jämvikt med luftens temperatur och dess relativa fuktighet kommer fuktkvoten att ändras i riktning mot den så kallade jämviktsfuktkvoten. Detta tar ganska lång tid. Virke och snickerier som byggs in bör ha en fuktkvot som så nära som möjligt överensstämmer med jämviktsfuktkvoten i den färdiga konstruktionens klimat. Det är även viktigt att kontrollera ytfuktkvoten som vid inbyggnad får vara högst 18 %. Då undviks större fuktrörelser och andra olägenheter. Se i diagram 1 på sidan Trä och fukt, vilken fuktkvot en produkt strävar till under årets olika månader – både inomhus och utomhus.
Förmågan att ta upp vatten är olika för gran och furu. Gran tar upp vatten långsamt både i kärna och splintved. Furu har stor skillnad i vattenupptagningsförmåga mellan kärna och splint. Kärnan hos furu har ungefär samma förmåga att ta upp vatten som gran, medan splinten hos furu tar upp vatten flera gånger snabbare. Därför b ör virke som används utvändigt i första hand vara gran, som i till exempel utvändiga panelbräder. Av samma skäl bör ett fönster vara tillverkat med kärnved av furu. Risken för röta blir då mycket liten.
Diagram 1. Träets rörelse mellan noll och fibermättnadspunkten. Fuktrörelserna är lika stora i furu och gran när trä sväller från absolut torrt tillstånd till fibermättnadspunkten, cirka 30 % fuktkvot.
Diagram 2. Krympning eller svällning mellan vinter och sommar inomhus.
Exempel: Träets rörelse inomhus över året, från sommar till vinter, är i genomsnitt 1,6 procent. Fuktkvoten i virket ändras cirka 6 % från sommar till vinter, vilket kan ge en maximal rörelse på 16 mm/meter i tangentiell riktning.
Bild 2. Dessa furustockar är nyligen avverkade. Den vänstra bilden visar rotänden och furukärnans utbredning. Den högra bilden visar toppänden och här syns att transporten av näring i form av vätska, som går genom splintveden i stocken, ännu inte har avstannat.
Tabell 1. Medelvärden för krympning i olika träslag vid torkning från fibermättnad till absolut torrt trä.
| Träslag | Krympning | Krympning i procent per en procentenhets ändring av fuktkvoten |
|||
| Fiberriktning, i stammens längdriktning, axiellt βa (%) |
Radiell riktning, tvärs årsringarna, radiellt βr (%) |
Tangentiell riktning, längs årsringarna, βt (%) |
Volymändring βv (%) |
||
| Ask | 0,2 | 5 | 8 | 13,2 | 0,27 |
| Björk | 0,3 | 6,7 | 10,4 | 17,4 | 0,35 |
| Bok | 0,3 | 5,8 | 11,8 | 17,9 | 0,39 |
| Ek | 0,4 | 4 | 7,8 | 12,2 | 0,26 |
| Al | 0,5 | 4,4 | 9,3 | 14,2 | 0,31 |
| Asp | 0,2 | 3,8 | 8,7 | 12,7 | 0,29 |
| Gran | 0,3 | 3,6 | 7,8 | 11,7 | 0,26 |
| Furu | 0,4 | 4 | 7,7 | 12,1 | 0,26 |
För praktiska beräkningar av de genomsnittliga fuktrörelserna hos sågat virke av furu och gran kan cirka 7 procent användas som ett genomsnittligt värde, vilket motsvarar 0,26 procent per ändrad procentenhet hos fuktkvoten.
Bild 3. Årsringarnas orientering.
Bild 4. Krympning eller svällning i stocken. Krympning eller svällning i ett virkesstycke är olika beroende på hur årsringarna är placerade i virkesstycket. Minst formförändringar får ett virkesstycke med årsringarna vinkelrätt mot plansidan, så kallade stående årsringar.
