VVS

Energiproducerande anläggning

De flesta flerfamiljshus får sin värmeförsörjning via externa system i form av fjärrvärme eller gemensamma energicentraler för ett bostadsområde. Denna beskrivning inriktar sig på dessa värmesystem och på vattenbaserad distribution.

Fjärrvärme levereras normalt till anslutningspunkt innanför vägg i undercentral. I undercentralen omvandlas inkommande varmvatten med hög temperatur och högt tryck till fastighetssystemets lägre nivåer. Samtidigt produceras tappvarmvatten.

En undercentral innehåller ofta två värmeväxlare – en för vardera värme och varmvatten. En undercentral kan försörja upp till 50–100 lägenheter. I undercentralen omvandlas primärvärme från fjärrvärmenätet med temperatur 75–120ºC (årstidsberoende) till fastighetssystemets cirka 55ºC, både för varmvatten och värme.

En undercentral placeras med fördel mitt i ett bostadsområde så att distribution ut från centralen kan ske med flera slingor. På detta sätt blir rördimensionerna – och kostnaderna – mindre för cirkulationssystemet.

Som framgår i avsnittet om ventilation nedan är återvinningssystem av energin i frånluften relativt vanliga och i vissa fall även ett krav. Om man väljer ett system med värmepump kommer denna att placeras i undercentralen liksom eventuella ackumulatortankar för tappvarmvatten.

Värme och vatten

Inom fastigheten fördelas värme horisontellt ut från undercentralen till respektive vertikal anslutningspunkt (schakt/stigare). Denna horisontella fördelning kan ske med kulvertsystem eller med ledningar i tak. Från undercentralen följer alltid kall- och varmvattenledningar med i ledningspaketet. Det blir därför fem ledningar: värme – värmeretur – kallvatten – varmvatten – varmvattenretur. Alla ledningarna kräver någon form av isolering och ledningspaketet blir utrymmeskrävande.

Successiv vertikal avgrening sker till centrala schakt och/eller fasadstigarledningar. Vatten och varmvatten går alltid vertikalt i centrala schakt medan värme- och värmereturledningars placering är systemberoende.

Det finns flera typer av värmefördelningssystem men gemensamt är att de är lågtemperaturssystem med maxtemperatur 55º C. Det innebär generellt att radiatorer och konvektorer numera kräver större värmeavgivande yta än i äldre system med högre temperaturer. Radiatorerna har därför blivit både större och ofta även djupare.

Stigarledningar i fasad eller i centrala schakt

Värmesystem med traditionella oisolerade stigarledningar vid fasad är fortfarande den mest använda systemlösningen. Den bygger på ett tvårörssystem – en tilloppsledning och en returledning tillsammans – normalt med vertikala stålrörsledningar. Betydande ljudtransmission kan ske via stigarledningarna liksom betydande värmeavgivning utan regleringsmöjlighet.

Systemlösningar med värme i centrala schakt med fördelning ut till varje lägenhet blir dock allt vanligare. Lösningen medger individuell reglering och mätning för varje lägenhet. Den förutsätter dock att horisontell kanalisering kan utföras inom lägenheten. För flerfamiljshus med trästomme är detta inget problem – öppna bjälklag eller platsbyggt undertak ger denna möjlighet. Systemlösningen bygger på användning av PEX-rör. Denna rörtyp är mycket billigare än kopparrör vilket kompenserar att dragningarna från ett centralt schakt blir längre. Slutligen finns det olika sätt att koppla värmeradiatorer – i system eller parallellt, en- eller tvårörssystem – men det påverkar inte stomsystemet.

Inga dolda kopplingar

Ett allmänt projekteringskrav är att aldrig utföra dolda kopplingar, skarvar eller förgreningar som inte är inspekterbara. För radiatorer innebär detta att kopplingarna ska placeras synligt och gärna förses med droppdamask så att eventuellt läckage syns på golvet.

Badrum

Badrummet intar en central roll i lägenhetens VVS-system. Här sker merparten av alla anslutningar till schakt och helst också fördelningen ut till lägenheten. Det är en stor fördel om alla kopplingar vid fördelningspunkten kan förläggas inom rummets våta volym – det vill säga att eventuellt läckvatten hamnar synligt på badrumsgolvet och förs vidare till golvbrunn.

Det är bland annat av denna anledning som installationsenheter blivit alltmer vanliga i kombination med ökande användning av PEX-rör, som man inte förlägger synliga. Installationsenheter är normalt kombinerade med väggstativ för (vägghängd) toalettstol och tvättfat. Alla rördragningar och -kopplingar utförs i installationsenheten som bidrar till att dölja det moderna badrummets "tekniska" installationer. Det normala våtsäkrade utförandet med synliga rördragningar i takvinkel och med anslutningar till både tvättmaskin, handdukstork och värmeelement gör rördragningarna väl dominanta.

Valet av värmekälla i badrummet kan bli ett problem eftersom det ofta blir brist på fria väggytor. Har rummet yttervägg krävs att en normal radiator installeras. Om rummet saknar yttervägg eller fönster räcker det normalt med en handdukstork, el- eller vattenuppvärmd. Någon uppvärmningskälla måste alltid finnas för att torka ut utrymmet – det räcker inte med bara ventilation för att få ut fukten.

Ventilation (inklusive återvinning)

I ett flerfamiljshus installeras alltid ett fläktstyrt frånluftssystem. I sin enklaste form består det av takmonterade fläktar ovanför varje ventilationsschakt. En fläkt svarar då för ventilationen av alla lägenheter som är anslutna till det schaktet. Ett sådant system är dock mindre lämpligt från servicesynpunkt. Man samlar därför ofta frånluften via horisontella ledningar till ett större aggregat i ett fläktrum.

Tilluft till lägenheterna erhålls normalt genom ventiler i fasad till sovrum och vardagsrum. Det finns flera olika ventilationsdon, monterade i vägg eller i fönsterkarm. En vanlig lösning är väggmonterade tilluftsdon bakom radiator. Luft från sovrum och vardagsrum evakueras via kök, bad och klädkammare till frånluftsystemet. Hela lägenheten får ett visst undertryck i ett sådant F-system.

Det finns även fläktdrivna tilluftsystem där all tilluft tas in centralt via ett fläktrum och fördelas i ett rörsystem till sovrum och vardagsrum. Fördelen med ett sådant system är att uteluften kan tas från ett visst håll och man kan också filtrera och förvärma luften. Uppvärmning erhålls ofta via värmeväxling med frånluften i fläktrummet.

Tilluftsystem har dock flera tekniska nackdelar – de bygger på balanserat tryck och fungerar därför inte vid vädring. Framförallt innebär tilluftsystem byggtekniskt ytterligare ett rörsystem med anslutningar till rum som sällan ligger vid schakt. Det finns även en diskussion om hälsorisker med varma tilluftskanaler vilka normalt inte rensas. Om man ändå vill ha ett FT-system är det dock väsentligt lättare att göra tilluftsdragningar i trähus än i hus med andra bärande stomsystem. Alla bärande väggar i trähus (med regelstomme) med sina hålrum utgör potentiella schakt.

Ventilationskanaler – dimensioner

Till varje lägenhet finns en så kallad imkanal ansluten. Det är evakueringen från spisen som kräver den grövsta frånluftskanalen – i lägenheter diameter 125 mm. Denna kanal ska dessutom regelbundet rensas. Ett vertikalt schakt bör därför alltid ligga i anslutning till köket.

Även från badrum, wc/dusch, tvättrum och klädkammare ska frånluft evakueras. Här är flödena mindre. Från våtrum krävs normalt 100 mm kanaler och från klädkammare räcker det med mindre än 50 mm.

Frånluften från respektive lägenhet ska evakueras via vertikala kanaler till tak och takfläktar. Det finns två principer för denna evakuering – antingen via separata kanaler till tak eller via samlingsledningar.

Samlingsledningar kräver visserligen mindre (kvadratiska) schakt men skapar samtidigt problem med brandavskiljning och ljudöverföring mellan ovanpå varandra belägna lägenheter. För trähus är separata kanaler från varje lägenhet till en samlingslåda på översta bjälklaget att föredra. Då kan frånluftsschakten inrymmas i en bärande väggs hålrum mellan bärande reglar. Denna lösning eliminerar problemet med överhörning via kanaler.

Schakt
Brandklass EI60
Horisontalsnitt

1. 2 st. 15 gipsskivor GF.
2. 1 st. 15 gipsskiva GF.
3. Bjälklagsöppning inklädnad med 6 gips GN.
4. I våningsskiljande bjälklag tätning med 80 stenull.

Bild 1. Separata kanaler för frånluft från varje lägenhet kan inrymmas i en bärande väggs hålrum mellan bärande reglar. Planritningar.

Schakt
Brandklass EI60
Horisontalsnitt

1. 2 st. 15 gipsskivor GF.
2. 1 st. 15 gipsskiva GF.
3. Bjälklagsöppning inklädnad med 6 gips GN.
4. I våningsskiljande bjälklag tätning med 80 stenull.

Bild 2. Separata kanaler för frånluft från varje lägenhet kan inrymmas i en bärande väggs hålrum mellan bärande reglar. Planritningar.

Schakt
Brandklass EI60
Horisontalsnitt

1. 2 st. 15 gipsskivor GF.
2. 1 st. 15 gipsskiva GF.
3. Bjälklagsöppning inklädnad med 6 gips GN.
4. I våningsskiljande bjälklag tätning med 80 stenull.
5. I schakt utgår 8 mm plywood.

Bild 3. Separata kanaler för frånluft från varje lägenhet kan inrymmas i en bärande väggs hålrum mellan bärande reglar. Planritningar.

Om principen med separata kanaler tillämpas ska frånluftsledningarna i varje lägenhet – det vill säga från kök och våtrum – antingen sammanbindas horisontellt till ett schakt eller flera schakt användas. Vilken lösning man använder beror på den totala rörlängden – ur estetisk synvinkel är det alltid bättre att slippa horisontella mellandragningar i inklädda trummor vid takvinkeln.

Värmeåtervinning frånluft

Krav på värmeåtervinning finns för flerfamiljshus, men normalt får man dispens om det finns ett fjärrvärmesystem där någon form av återvinning redan sker eller om biobränsle används till stor del. Från driftssynpunkt bör man i sådana fall avstå från att utföra en återvinningsanläggning i fastigheten.

Det finns flera sätt att återvinna energi ur frånluften:

• Via värmeväxlarsystem luft-luft (FTX)
• Via återvinning till värmesystemet
• Via återvinning till tappvarmvattensystemet.

Värmeväxlarsystem luft-luft innebär FTX-system i lägenheten. Detta kan relativt enkelt åstadkommas om man använder träbjälklag med kanaliseringsmöjlighet – i princip platsbyggda hus med fackverksbalkar. För alla andra bjälklagstyper innebär systemet fler vertikala schakt och/eller inklädnader av rör i takvinklar. Förvärmd tilluft var en vanlig lösning på senare delen av 1960-talet och in på 1970-talet. Numera är systemen ovanliga – orsaken är tekniska problem och hälsorisker.

Återvinning till värme- eller varmvattensystemen kräver en värmepump och därmed elenergi. Värmefaktorn – den erhållna värmeenergin i relation till insatt energi – ligger för denna typ av anläggningar normalt kring eller över 3. Valet av återvinning beror dels på fjärrvärmens energipris, dels på den generella värderingen av att använda elenergi till uppvärmning. Spillvärme från processindustri, tillgången på biomassa etcetera gör detta val beroende av de lokala förutsättningarna för värmeproduktion på orten.

Om återvinning ska ske av frånluftens energiinnehåll bör det av energiskäl ske till varmvatten eftersom denna återvinning kan ske under hela året. Invändningen mot detta är att elenergin används för uppvärmning av varmvatten även sommartid. Systemet innehåller ackumulatortankar i undercentralen.

Återvinning direkt till värmesystemet är tekniskt enklare – men då får man ingen återvinning under den delen av året som uppvärmning inte erfordras.

Avloppssystem

Avloppssystemets förläggning vållar sällan några större problem i ett flerfamiljshus med stomme av trä. Största rördimension är normalt 110 mm både i horisontella och vertikala ledningar. Det innebär att rören enkelt kan byggas in i en bärande vägg som ges brandschaktisolering. Endast i horisontella samlingsledningar för flera stammar i mark eller i källare kan dimensionen öka.

I träbjälklag med hålrum, till exempel fackverksbalkar, kan rör dras fritt till lämpligt placerat schakt. Inga begränsningar finns då att beakta vid projektering.

I bjälklag med solida bjälkar – som I-balkar, limträ och så vidare – bör schaktet placeras i relation till bärriktningen och WC. WC-anslutningen är den enda anslutningspunkten där dimensionen är 110 mm, köksanslutningar börjar normalt på 50 mm och duschavlopp på 75 mm. Det går inte att dra en 110 mm avloppsledning genom bjälklagets bärande massiva träreglar om dessa har bredden 220 mm. För andra balklösningar hänvisas till tillverkarens uppgifter. WC-avlopp behöver dock inte gå rakt nedåt utan anslutning kan också ske åt sidan eller bakåt från WC-stolen. Det börjar dessutom bli allt mer vanligt att använda vägghängda toaletter. Dessa har sitt avlopp bakåt – ofta till en installationsenhet. Det kan vara en cirka 1200 mm hög, cirka 150 mm djup påbyggnadsenhet med upphängningsstativ för WC-stol, spolanordning samt vatten- och avloppsanslutning för handfat. Ett avloppsschakt måste finnas för anslutning från WC-stol. Horisontell dragning utan lutning i eller över ett bjälklag kan ske upp till cirka 4 m. Det är dock sällan aktuellt att göra längre sidodragningar.

Övriga avloppsledningar från lägenheten ska anslutas till samma vertikala avloppsledning som WC-stolen – eller till en separat. Om konstruktionen inte medger håltagning genom bärande bjälkar för aktuella dimensioner (50–75 mm) är det ofta både bättre och billigare att projektera för ytterligare en stam i separat schakt än att dra avlopp i trummor under bjälklaget.

Massiva träbjälklag kräver mycket noggrann projektering av badrum och schaktplacering. Installationsenheter används ofta för att klara WC-anslutning till schakt. Men man måste också hitta en lösning för golvbrunnen och dess avloppsledning som ställer krav på utrymme i konstruktionen.